I Finlands föds framför allt regnbågslax upp till matfisk. Vad går en fisk som föds upp till mat genom före slakten?
Det är svårt att hitta information om hur fiskar som föds upp till människoföda behandlas innan de slaktas. Det finns exempelvis information om de inledande skedena i uppfödningen av regnbågslax, men de vidare uppfödningsförhållandena och ingreppen innan slakten förblir ouppmärksammade i texter som riktar sig till konsumenter. Vad är det som man inte berättar för oss och hur stort är fenomenet egentligen?
Miljontals regnbågslaxar
År 2016 odlades i Finland omkring 14,4 miljoner kg fisk för att bli människoföda. Av detta var 90 procent regnbågslax. Finländarna äter omkring 6,6 miljoner kg inhemskt odlad regnbågslax varje år. Detta innebär ungefär 3,3 miljoner fiskindivider, om vi räknar med en genomsnittlig slaktvikt på 2 kg per fisk. Detta är en försiktig uppskattning, eftersom en del regnbågslaxar slaktas när de väger cirka 1 kg.
År 2016 fanns det i Finland 158 odlingsanläggningar för matfisk. Den så kallad fiskodlingen i anläggningarna sker i stora kassar, det vill säga odlingsenheter. I dessa är fisktätheten mycket hög.
Åratal av begränsat liv
Regnbågslaxen beskrivs som en tålig fisk, och den tvingas därför utstå många slags förhållanden och behandlingssätt. Inga gränsvärden har fastställts för djurtätheten vid fiskuppfödning, eftersom det sägs att det är svårt att definiera gränserna. Antalet fiskar i odlingsenheterna varierar alltså eftersom tätheten bland annat påverkas av fiskarten, uppfödningssättet och skedet, vattentemperaturen och miljöförhållandena.
Regnbågslax avsedd att bli mat odlas i 2–3 år. Fiskarna flyttas från yngelkaret till den fortsatta uppfödningen under sitt första levnadsår. De lever sedan trångt under en lång tid. Regnbågslaxen är ingen liten fiskart – längden på en nio månader gammal regnbågslax kan vara 30–40 cm.
Den genomsnittliga uppfödningstätheten för regnbågslax kan enligt en källa anses vara 30 kg per kubikmeter. Detta innebär att det på en kubikmeter ryms cirka 15 individer som väger 2 kilo styck. En fisk har alltså ungefär sju hinkar vatten att simma i. Också högre uppskattningar av tätheten har gjorts, upp till 50 kg, vilket innebär att 25 fiskar trängs in på en kubikmeter.
Välfärdsproblem på grund av förhållandena
Professor Outi Vainio, som har studerat djurs smärtupplevelse, karakteriserar matfiskars uppfödningsmiljö som en där fiskarna kanske rentav hela livet simmar i samma riktning. Då repas de fenor som ligger närmast kassens ytterkant. Fenor som skadats på ena sidan anser hon är ett tecken på nedsatt välbefinnande och eventuell stress.
En vuxen regnbågslax trivs bättre ensam, men i en trång miljö kan den inte tillgodose detta arttypiska behov. Att stimmet är tätt utsätter fiskarna för stress, sjukdomar, skador och stereotypa beteenden. Det finns inte heller någon stimulans i den uppfödningsmiljö som matfiskproduktionen sker. Fiskarna matas med torrfoder och den aktivitet som jakten på föda innebär uteblir alltså.
Också till exempel det att vattnet är för varmt eller har för låg syrehalt leder till problem med djurens välbefinnande. Särskilt under perioder av värmebölja kan fiskarna lida av syrebrist. Fiskars behov av syre ökar när temperaturen stiger, men vid högre temperaturer blir syrehalten i vattnet lägre. I en inhägnad kan fiskarna inte göra som i naturen och söka sig till platser där temperaturen är bättre lämpad. Dessutom trivs parasiter och andra sjukdomsalstrare bättre i varmt vatten.
Regnbågslaxar stressas dessutom av ingrepp innan slakten, såsom det att utfodringen upphör flera dagar innan de bedövas. Denna fasta motiveras med hygienskäl. Många experter har konstaterat att fastan inte borde få överskrida 72 timmar. Det är tillräckligt länge för att fiskarnas tarmar ska ha tömts. Längre fasta äventyrar fiskarnas välbefinnande. Den fasta som regnbågslaxar som föds upp i Finland utsätts för varar ändå minst sex dygn.
Du kan läsa mer om andra åtgärder som stressar fiskarna i artikeln ”Fasta, håvning, bedövning – vad upplever en fisk innan sin död?” (länken öppnas i samma flik).
Hur känns det att kippa efter andan i sex minuter?
Den vanligaste metoden för bedövning av regnbågslax är i Finland koldioxidbedövning, som för fiskarna leder till känslan av att kvävas. Koldioxidbedövning innebär en ångestfylld, plågsam och långsam upplevelse som ger upphov till intensiva flyktreaktioner, skakningar i huvud och stjärt samt stress.
I värsta fall kan det ta sex minuter för en regnbågslax att förlora medvetandet i koldioxidvattnet. Hos vissa laxarter har skakningarna av huvud och stjärt observerats pågå hela nio minuter.
De häftiga rörelserna kan leda till blödningar i gälarna. Hos regnbågslax har även ökad slemsekretion konstaterats i samband med bedömning, vilket betraktas som ett symtom på stress. Fiskarna har också observerats hosta slem ur gälarna.
När syret långsamt tar slut försöker fiskarna få det från ytan och blir trötta. Koldioxiden gör fiskarna slutligen orörliga, men leder inte nödvändigtvis till att de bedövas. Rekommendationen är därför att fiskarna ska lämnas i bedövningsbadet i tio minuter så att man försäkrar sig om att de förlorar medvetandet och känslan. I praktiken överförs fiskarna ändå till rensningslinjen efter cirka 2–3 minuter, när de blivit orörliga. Risken är då att de avblodas medan de ännu är vid medvetande.
Den stress som ingreppen före och under själva slakten orsakar regnbågslaxen framgår också av den kraftiga likstelheten, som ur fiskeriföretagens synpunkt försämrar kvaliteten på köttet.
Rätten till en human död
Att fiskuppfödningens miljökonsekvenser har utforskats grundligt är viktigt. Vi hoppas på att också uppfödnings- och slaktprocesserna ska uppmärksammas, eftersom de inbegriper problem med fiskarnas välbefinnande. I branschen uppstår innovationer som till exempel förbättrar lönsamheten, medan det däremot inte finns tillräckligt med forskning att tillgå exempelvis om hur mycket lidande olika avlivningsmetoder orsakar fiskarna.
WHO har undersökt de problem med välbefinnandet som hänger ihop med koldioxidbedövning av fiskar och rekommenderar att man frångår metoden.
Utvecklingen inom tekniken ger möjligheter till bättre utforskning av fiskars upplevelser. Fisktätheten och bedövningsmetoderna måste fastställas genom bestämmelser där man primärt beaktar djurens välbefinnande. Koldioxidmetoden måste förbjudas. Till exempel elbedövning och mekanisk bedövning leder till djup medvetslöshet inom en sekund. Också alternativa bedövningsmetoder måste utforskas vidare.
Koldioxidbedövning är en billig men inte etisk metod. Världsorganisationen för djurhälsa (World Organisation for Animal Health) har undersökt de problem med välbefinnandet som hänger ihop med koldioxidbedövning av fiskar och rekommenderar att man frångår metoden.
Översättning: Be Nordling.
Bild: Flickr / Jason Ippolito CC BY 2.0.
Källor (länkar öppnas i en ny flik)
Eläinten hyvinvointikeskus: Eläintenpito Suomessa (på finska, pdf).
Euroopan unionin neuvosto: Komission kertomus Euroopan parlamentille ja neuvostolle mahdollisuudesta ottaa käyttöön tiettyjä vaatimuksia, jotka koskevat kalojen suojelua lopetuksen yhteydessä (på finska, pdf).
Euroopan komissio: Kirjolohi (på finska, pdf).
Fishfarm Project: Handbook on European Fish Farming (på engelska, e-magasin).
Food and Agriculture Organization of the United Nations: Fisheries and Aquaculture Department. Oncorhynchus mykiss (på engelska).
Food and Agriculture Organization of the United Nations: Fisheries and Aquaculture Department. Small-scale rainbow trout farming (på engelska, pdf).
Ilmasto-opas: Ilmastonmuutos tuo kalankasvatukselle haasteita Suomessa (på finska).
Lapin kalatalouskeskus: Kirjolohi (på finska).
Luonnonvarakeskus: Vesiviljelytilasto 2016 (på finska).
Niinimäki, Juhani. 2015. Vesiviljely; kalat, äyriäiset, nilviäiset, levät.
Ruokavirasto: Viljeltävät kalat (på finska).
Ruokavirasto: Tuotantoeläinten hyvinvoinnin neuvottelukunnan kokous (på finska, pdf).
Suomen kalankasvattajaliitto ry: Kalanviljely (på finska, pdf).
Ympäristöministeriö: Kalankasvatuksen ympäristönsuojeluohje (på finska, pdf).
