En mus är ingen människa – etisk debatt om djurförsök saknas

Laura Uotila

djurskyddsexpert laura.uotila@animalia.fi

Samhällsdebatten om djuretik har ökat betydligt. Alltfler begrundar exempelvis huruvida det är rätt med kött på tallriken. I fråga om djurförsök däremot lyser den etiska debatten med sin frånvaro.

Djurförsök räddar våra barns liv.

Om vi inte offrade djur för vetenskapen, skulle vi offra människoliv.

De här fraserna används ofta för att berättiga och underbygga djurförsök. Det handlar emellertid sällan om så okomplicerade situationer, och den etiska diskussionen om djurförsök kan inte avfärdas genom denna typ av motsättningar.

I Finland används varje år 100 000–300 000 djur i djurförsök eller föds upp i djurförsöksanläggningar för annan typ av användning inom forskningen. Inom hela EU uppgår antalet till omkring 11,5 miljoner djurindivider. De flesta av de djur som offras för vetenskapen är möss. Andra grupper av djur som används frekvent är bland annat råttor och fiskar, men också till exempel hästar, hundar och grisar utnyttjas för djurförsök.

Över hälften av försöksdjuren används för grundforskning. Inom grundforskningen tar man exempelvis inte fram nya mediciner, utan grundforskning handlar till exempel om studier om cancer, nervsystemet eller beteendet, vilka man hoppas att ska ge klarhet om till exempel hur olika sjukdomar utvecklas och om de bakomliggande biologiska processerna. Därför har man försökt skapa så genetiskt enhetliga stammar som möjligt och modeller som påminner om människan – men när en mus undersöks är det ändå alltid en mus som undersöks, inte en människa.

Värld av motstridigheter

Det grundläggande problemet med djurförsök är just detta. En mus är ingen människa. Inte heller en råtta, en hund eller ens en schimpans är en människa. När man undersöker cancerförloppet i möss, får man en tydlig bild av hur cancer utvecklas i möss. Man kan till och med finna mediciner som bromsar cancerns framfart. Hur väl den här informationen kan tillämpas på den mänskliga biologin förblir ett slumpspel.

Exempelvis har över 1 000 mediciner tagits fram för att behandla möss med MS. Däremot har enbart några få läkemedel för människor med MS kunnat utvecklas, och man har inte alls hittat mediciner som skulle bromsa sjukdomens framskridande hos människor. På motsvarande sätt är många mediciner som passar människor skadliga för djur. Paracetamol orsakar cancer i möss och råttor, aspirin är dödligt giftigt för råttor och penicillin för marsvin och hamstrar. Dessa mediciner är ändå mycket säkra för människor.

För att djurförsök ska kunna motiveras etiskt, måste deras tillämpbarhet på människor understrykas. Samtidigt blir det nödvändigt att understryka hur djur skiljer sig från människor för att etiskt kunna rättfärdiga att djuren åsamkas smärta och lidande. Vi lever i en värld fylld av motstridigheter. Vi får hela tiden mera kunskap om olika djurarters förmågor och kognition, och gränsen mellan människan och andra djur blir alltmer vacklande.

Skadan är säker, fördelarna osäkra

Innan försök görs på djur måste man ansökan om tillstånd. I Finland är det projekttillståndsnämnden som beviljar tillstånden. Tillstånd ska beviljas utifrån en så kallad skade-nyttoanalys där den etiska godtagbarheten i försöket ska bedömas utifrån den skada och de eventuella fördelar som det medför. Skade-nyttoanalysen är emellertid mycket människocentrerad. Den ger betydligt mer vikt åt människans intressen än åt djurens. Sanningen är ändå att det alltid är säkert att de djur som används lider skada, medan de eventuella fördelarna i slutändan är mycket osäkra. När man beviljar tillstånd eftersträvas visserligen noggrann minimering av skadorna för djuren, men utvärderingen av fördelarna och avvägningen av fördelarna visavi skadorna blir ofta otillräcklig. Problemet har konstaterats gälla hela EU.

För så kallade vanliga medborgare är det i praktiken svårt att ifrågasätta djurförsök, eftersom det är oerhört svårt att få information om dem. På nätet hittar man för närvarande icke-tekniska sammanfattningar av de tillstånd som beviljats för djurförsök, men det är omöjligt att utgående från dessa sammanfattningar bilda sig en uppfattning om vad som egentligen görs med djuren under försöken. De ger inte heller någon så heltäckande bild av försöken att man skulle kunna göra någon som helst skade-nyttoanalys utifrån dem. Djurförsöksbranschen låter också gärna påskina att det egentligen inte behövs någon samhällsdebatt om det etiska med djurförsök – vem vill väl inte att behandlingsformer för sjukdomar ska kunna utvecklas? Förvisso är det lätt att förhindra debatt när inte vem som helst har tillgång till den information som skulle möjliggöra grundliga etiska bedömningar av djurförsök.

Syftet gott, medlen bristfälliga

Djurförsök är en samhällsangelägenhet. Detta eftersom staten och andra samhällsorganisationer i stor utsträckning står för finansieringen av dem. Samtidigt som våra förhållningssätt till djur i övrigt verkar bli djupare och vår förståelse för djurs behov och känslor ökar, fortsätter ändå användningen av djur i olika försök. Och även om ytterligare satsningar på forskning utan djurförsök eftersträvas, förblir obalansen alltför stor. Finansieringen riktas till sådant som man av hävd understött, och inte till verksamhet där framtidens lösningar kan hittas.

Emellertid vill man i EU i princip slopa djurförsöken. I det direktiv som reglerar djurförsöksverksamhet finns en notering om att det slutliga målet är att ersätta alla djurförsök för vetenskapliga syften. Medlemsländerna förpliktas dessutom att bidra till utveckling och utvärdering av forskningsmetoder utan djurförsök. Ändå verkar arbetet med att utveckla forskningen utan djurförsök gå långsamt – den finansiering detta arbete får utgör enbart en bråkdel av alla de miljoner euron som plöjs ner i forskning som utnyttjar djurförsök. Också utvecklingsprocesserna är i sig långsamma, för att metoderna ska bli vetenskapligt tillförlitliga.

Ett annat betydande problem är att det, även om EU:s mål har fastställts, saknas åtgärderna för hur målet ska uppnås. Risken är att ett så stort mål enbart blir en tom fras om ingen ordentlig planering görs och inga tydliga delmål ställs upp.

Forskning utan djurförsök kräver finansiering

Forskning som tillämpar djurförsök har en månghundraårig historia. Också i Finland finns det en stor grupp ansedda forskare som har byggt hela sina karriärer på forskning som baserar sig på djurförsök. Självklart är det då inte helt lätt att anamma nya forskningsmetoder, och särskilt inte att medge att ens egna forskningsmetoder skulle tarva kritisk, etisk analys. Igen kan vi konstatera att de unga är framtiden. Det minsta vi kan göra är att utbilda nya forskare som ser möjligheterna med andra forskningsmetoder. Och understödja dem som utbildar sig, eftersom forskningen utan djurförsök inte har möjligheter att utvecklas utan finansiering. Nycklarna till alternativa metoder kan mycket väl ligga alldeles nära till hands, om vi bara vågar flytta tyngdpunkterna i fråga om forskning och finansiering.

För att debatten om djurförsök och de etiska frågor de aktualiserar ska ta fart, publicerades i år boken Eläinkokeet Suomessa (Djurförsök i Finland). Det har inte publicerats litteratur på ämnet på över tio år. I boken ingår artiklar av över tio personer som är nära förtrogna med djurförsöksverksamheten i Finland, exempelvis forskare, veterinärer och etiker. De flesta av skribenterna är eller har varit medlemmar i projekttillståndsnämnden. Boken ger möjlighet att förkovra sig i de problem som djurförsök är behäftade med liksom även mångsidig information om hur läget ser ut i fråga om forskningsmetoder utan djurförsök.

Översättning: Be Nordling.

Bild: iStock.

Berätta för en vän:

Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på whatsapp
WhatsApp
Dela på email
Email
Dela på telegram
Telegram
Jaa artikkeli

Mer om: