Pälsbranschens eget WelFur-certifikat erbjuder grumlig transparens

Veikka Lahtinen

kampanjchef veikka.lahtinen@animalia.fi

WelFur är ett certifikat som tagits fram av pälsbranschen. Kraven för certifikatet överträffar inte väsentligen minimikraven enligt lagen. WelFur står inte för öppenhet annat än i en mycket snäv bemärkelse. WelFur erbjuder transparens som vänder vår blick mot certifikatet snarare än mot djuren.

Sedan början av 2000-talet har djurrättsorganisationer runt om i Europa publicerat bilder från pälsfarmer. Detta material har visat på upprepade grymheter på pälsfarmer, djur i dåligt skick och abnormt stora rävar. Nytt material publiceras kontinuerligt, och i många länder har päls i stor utsträckning försvunnit ur gatubilden. I Europa används pälsprodukter i dagsläget närmast i form av detaljer.

Pälsindustrin bygger främst på exporten till Kina och Ryssland, där päls fortfarande betraktas som en lyxprodukt. Många stora modehus, såsom Gucci, Chanel och Michael Kors, har slutat sälja päls, och trenden verkar inte avta. Också kedjor som säljer vardagsmode, såsom H&M, slopar päls. På många sätt verkar alltså situationen inom den europeiska pälsbranschen vara rentav desperat.

Pälsindustrin har försökt avvärja den här utvecklingen genom att anamma ”öppenhet”. Kronjuvelen i denna öppenhet är WelFur-certifieringen, ett uppföljningssystem för välbefinnandet hos produktionsdjuren. I praktiken utgörs WelFur av tre separata inspektioner på pälsfarmer. Till följd av inspektionerna får gården ett intyg på att djuren där mår bra.

Certifikatet utfärdas av organisationen Fur Europe, en europeisk takorganisation för pälsproducenter. Fur Europes huvudsakliga mål är att hålla pälsindustrin livskraftig. Den som skapar ett eget certifikat kan bestämma vilka delområden i branschen man ska fokusera på och hur högt man lägger ribban.

Räv i en bur med nätgolv.
Bilderna är tagna vid ett besök på en pälsfarm i Ypäjä i maj 2019. Pälsfarmsbesöket i maj ordnades av ProFur, och besöksmålet var en medlemsgård i Finlands Pälsdjursuppfödares Förbund.

Urvattnade kriterier

WelFurs krav på gårdarna når inte väsentligen över de krav som Europeiska kommissionen rekommenderar att antas som minimikrav i lagstiftningen. Djur kan hållas i mycket små burar, som ändå kallas stimulerande miljö om djuret ges något föremål att tugga på. Synkontakt ut från burarna får kallas möjlighet att utforska omgivningen. Dessutom får pälsfarmarna veta när inspektionen ska ske, och resultaten för enskilda gårdar offentliggörs inte.

Det handlar alltså om strikt övervakad och enkelriktad transparens. Ingen kontinuerlig diskussion förs med djurrättsorganisationer, forskare och medborgare om hur kraven på välbefinnande borde se ut. Snarare ges vi ett färdigt certifikat åtföljt av påståendet att ”detta är transparens”.

Två aspekter blandas samman i WelFur; öppenhet och etik. Vi har vant oss att tänka att när vi kan se något, betyder det att det inte längre finns något problem.

Vi ser ändå inte varje gård hela tiden. Det vi ser är främst ett certifikat, inte djuren. Vi ges inte bilder från en övervakningskamera från någon viss pälsfarm. Detta är inte öppenhet annat än i en mycket snäv bemärkelse.

Om ribban läggs tillräckligt lågt kan inga meningsfulla distinktioner göras. Det är som om alla beviljades körkort oavsett om de kan köra eller inte. Om praktisk taget alla gårdar i Finland godkänns, så som branschens egen tidskrift Turkistalous-lehti skriver, vilken roll spelar då certifikatet? Dessutom kan certifikatet inte övervakas demokratiskt.

 Deformerade framben.
En räv med svårt deformerade framben.  

Certifiering i stället för politik?

Det är också viktigt att hålla i åtanke att certifiering är industrins sätt att undfly politik. De motsätter sig alla lagstiftningsmässiga förbättringar av djurens välbefinnande. De vill ha kontrollen själva, utanför den demokratiska sfären. Pälsbranschen påminner ofta om att det handlar om en ”laglig näring”. Detta påstående åberopar branschens självbestämmanderätt – att medborgarna ska hålla tassarna borta. Certifiering erbjuds som ett alternativ till lagstiftning.

Till syvende och sist kan man tänka att djur skulle dö också i slakterier med glasväggar. Även om någon form av transparens infördes, är det ingen garanti för djurens välbefinnande. Välbefinnandet baserar sig inte på seende utan på vad djuren upplever.

Jag har ofta besvarat branschens kommentar om ”laglig näring” på enklaste sätt: så låt oss då ändra lagen. Vi kan själva bestämma om vi vill tro på det vi visas. När det gäller WelFur finns det goda skäl att tvivla.

Översättning: Be Nordling.

Bilder: Laura Uotila.

För texten har Sami Torssonens avhandling har använts: ”Transparency as Ideology. Fetishism and Why Individuals Supposedly See Well”. Åbo universitet 2019.

Vill du få Animalia-tidningen hem?

Artikeln publicerades ursprungligen i Animalia-tidningen 3/2019. Du kan beställa den genom att bli medlem i Animalia här (på finska). 

Berätta för en vän:

Dela på facebook
Facebook
Dela på twitter
Twitter
Dela på linkedin
LinkedIn
Dela på whatsapp
WhatsApp
Dela på email
Email
Dela på telegram
Telegram
Jaa artikkeli

Mer om: