Fiskars djurrättsliga ställning är svag, men vad kunde göras åt saken?
Jag kommer ihåg när jag fångade min första fisk i Kumo älv tillsammans med morfar. Att döda fisken var att stå öga mot öga med död och våld – något som utplånats från vårt förhållande till produktionsdjur. Samtidigt innebar detta möte också att fostras in i att acceptera det naturliga i dödandet.
För många är det barndomens fiskeutflykter som har gjort det naturligt att döda fisk. Så har det till exempel gått för min vän, som under en solig våreftermiddag slänger ur sig att hen inte ”äter kött, men nog fisk ibland”.
Jag har hört den här indelningen upprepas så många gånger att jag inte riktigt förmår vara uppmärksam på den längre. Skiljelinjen mellan ”kött” och ”fisk” är så vanlig i språkbruket, att örat blivit avtrubbat. I djurriket utgör fiskarna en egen grupp som betraktats som helt separat, eftersom vi skiljs åt av vattnets genomskinliga hinna.
Nu borde denna hinna ändå gå att sprängas eftersom alltfler forskare och aktivister anser att det är dags att börja diskutera fiskars djurrättigheter.
Motsägelsefullt förhållande till fiskar
År 2016 föddes i Finland omkring 14,4 miljoner kilo fisk upp för att bli människoföda. Av detta var 90 procent regnbågslax. Fiskerinäringens mest allvarliga djurrättsproblem hänger ihop med just fiskodling, och precis som boskapsuppfödning handlar också fiskuppfödningen om djurproduktion. Den gräns som vattnet utgör har ändå samtidigt gett upphov till gränsen mellan å ena sidan empati och politik, och å andra sidan likgiltighet och glömska.
Förvisso finns det undantag. En av de djurnyheter som orsakat mest uppståndelse i Finland under de senaste åren var flytten av Särkänniemis delfiner från Tammerfors till Grekland 2016. Det rapporterades om delfinerna i veckotal, och folk var rasande.
Samtidigt är det ändå klart att det handlade om ett specialfall. Det rörde sig om delfiner som människor fått bekanta sig med och som fanns mitt i vårt samhälle i stället för i havens djup. Så är flasknosdelfinen heller ingen fisk, även om de lever i havet. De miljarder fiskar som simmar i haven runt om oss väcker inte samma intresse annat än som huvudingrediens i recepten på sommarmenyn.
Människans förhållande till fiskarna är motsägelsefullt. Samtidigt som man förhåller sig fullständigt likgiltigt till fiskar, som snarast utgör billig biomassa där fångsten anges i kilogram i stället för individer, kan vi skapa emotionella band till enskilda vattenlevande djur såsom delfiner, och mångas mest personliga upplevelse av att möta ett djur som ska ätas gäller just fiskar.
Vad vet och känner en fisk?
Fisk är egentligen ett ganska dunkelt begrepp. Det handlar inte om en specifikt avgränsad vetenskaplig kategori, utan innefattar en oändlig mångfald av olika vattenlevande djur som andas med gälar. Ett av de bästa verken som getts ut den senaste tiden om fiskars mångfald och mångsidiga färdigheter är biologen Jonathan Balcombes What a Fish Knows.
What a Fish Knows inleds med en beskrivning av hur han som barn dödande en fisk. Balcombe har utmärkt sig genom att förmedla djurarters mångahanda upplevelser ur nya perspektiv. Exempelvis har han skrivit Pleasurable kingdom, som behandlar djurs förmåga att inte uppleva enbart smärta utan även njutning.
En av Balcombes centrala teser är att vårt förhållningssätt till fiskar är bristfälligt. Vi förstår inte deras fysiologi, deras upplevelser, emotioner eller sociala beteenden. Det är svårt att bry sig om något som man inte förstår. En annan av Balcombes teser är generellt sett en självklarhet i forskarsamfundet, men för den breda allmänheten fortfarande något oklar: att fiskar känner smärta.
What a Fish Knows utgör en lång lista på nya forskningsrön inom forskningen om fiskar. Det förekommer bland annat komplicerade sociala relationer mellan fiskar. Och det finns åtminstone anekdotiskt bevismaterial på samspel mellan fiskar och människor. Balcombe betonar att fiskar är intelligenta. Hos många arter är de kognitiva färdigheterna, såsom minne, informationsbearbetning och slutledningsförmåga, på en sådan nivå att det inte är motiverat att utifrån dem dra en skiljelinje mellan fiskar och däggdjur. Balcombe påpekar bland annat att fokuset på hjärnans storlek när man bedömer intelligensen är en av de många skadliga myter som fiskar drabbas av, eftersom hjärnans andra strukturella egenskaper är av betydligt större innebörd för intelligensen.
Balcome anger också rent fysiologiska orsaker till att fiskar betraktas som främmande. Eftersom deras utseende och sätt att uttrycka sig är så annorlunda från det vi människor är vana vid, är det svårt att skapa band till fiskar.
Varför är den ena en vän och den andra mat?
Filosofen Elisa Aaltola publicerade tillsammans med Sami Keto år 2017 boken Empatia – Myötäelämisen tiede (Empati – Vetenskapen om medkänslan). I boken utforskar Aaltola och Keto den för oss och andra arter gemensamma förmågan att leva oss in i en annans situation och hjälpa.
Men vad beror det på att fiskar inte ingår i vår empatis sfär?
Jag ringer upp Aaltola för att fråga om saken. Hon gläder sig åt att jag ska göra en artikel om fiskar och börjar med att berätta att det helt klart är en utmaning att fiskar är så olika oss människor.
”Huruvida vi lyckas utvidga våra moraliska betraktelser till djur som är så annorlunda oss är ett test för vår moraliska förmåga. Fiskar kan inte kategoriseras genom likhet eller ”söthet” på samma sätt som många andra djur kan”, säger Aaltola.
Hon berättar hur man inom forskningen om empati skiljer på å ena sidan projektiv empati, som handlar om att en människa projicerar sin egen upplevelse på en annan varelse och ser sig själv i den, och å andra sidan affektiv empati, som också lämnar utrymme för olikhet och skapar öppenhet för att möta en annan sådan den är. Ett möte med fiskar förutsätter det senare.
Också en viss tanketradition, där empati blivit något sekundärt, är till förfång för fiskar.
”Djurfilosofiskt sett är det klart att fiskar har medvetande. Inom filosofin har man ändå emellanåt förhållit sig skeptisk till tanken på djurs medvetande. Detta konservativa förhållningssätt kan också förhindra att nya rön görs. En empatisk forskningsattityd inställd på att möta andra medvetanden kan leda till nya upptäckter.”
Eftersom ett djurrättsligt genombrott för fiskar förespåtts stå inför dörren, kan det också hända att vi i framtiden inte längre som barn lär oss att döda fiskar, utan i stället att förstå dem.
Också kunskapen för ibland på fel spår.
”Ibland tänker forskare att om något visst djur saknar hjärnbark eller delar av den, kan den inte uppleva smärta. Evolutionärt sett är detta påstående vilseledande. Det figurerar ålderdomliga föreställningar som kräver att djurs hjärnfysiologi ska stämma överens exakt med människans, även om man i ljuset av dagens kunskap vet att hjärnor med olika uppbyggnad kan generera liknande färdigheter. Exempelvis finns många färdigheter som hos människan sitter i hjärnbarken, hos fåglar i andra delar av hjärnan. För många forskare är det ändå svårt att utsträcka medvetandet till något som kan finnas hos andra varelser än människor.”
Enligt Aaltola räcker inte kunskap i sig till för att förbättra fiskars ställning, utan det är också av central vikt att väcka medkänsla och vädja till känslorna. Å andra sidan måste man beakta att människors förståelser skapas socialt. Därför måste man gradvis försöka omforma allmänna begrepp och attityder.
Färden har inletts mot den punkt där man i stället för att tala om producerade och slaktade kilogram talar om fiskindivider med specifika egna upplevelser, kval och rättigheter. Eftersom ett djurrättsligt genombrott för fiskar förespåtts stå inför dörren, kan det också hända att vi i framtiden inte längre som barn lär oss att döda fiskar, utan i stället att förstå dem. Det tar ändå tid att lägga grunden till nya förhållningssätt till fiskar.
Översättning: Be Nordling.
Bilder: iStock.
Källor
Balcombe, Jonathan. 2016. What a Fish Knows. The Inner Lives of Our Underwater Cousins. Oneworld Publications.
Luonnonvarakeskus. Vesiviljely 2016 (på finska). Länken öppnas i en ny flik.
