Fiskars smärtkänsla är verklig. För att vi ska förstå fiskar bättre, behöver vi mer vetenskaplig forskning, ändrade tänkesätt och fantasi – fiskars livsmiljö och sätt att uttrycka sig är oss trots allt främmande.
Den smärta och det lidande som industriellt fiske orsakar fiskarna är allmänt kända. Enorma antal fiskar dör i trålar genom att de kläms ihjäl eller kvävs. Också trängseln i den livsmiljö där fiskar föds upp och de avlivningsmetoder som används upplevs som ångestskapande.
Å andra sidan kanske man tänker att det bara handlar om reflexer när fiskar sprattlar på kroken. En fisk kan väl inte känna smärta eftersom den nappar på samma krok flera gånger. I vissa situationer erkänns alltså fiskars smärtkänsla medan den i andra förnekas. Situationen underlättas inte av att fiskar för oss framstår som stumma. Dessutom saknar de ansiktsuttryck.
Exempelvis märker vi att en hund upplever smärta när den gnyr och grimaserar av smärta. Fiskars smärta och lidande kan vara svårt att upptäcka utifrån. I stället för läten och uttryck förmedlar de ändå sin smärta på andra sätt, till exempel genom att ändra sitt beteende. Att förstå fiskar förutsätter att vi ifrågasätter invanda tänkesätt och skapar ett nytt perspektiv på fiskar.
Enligt djurfilosofen Elisa Aaltola väcks kanske inte empati gentemot fiskar om man inte använder fantasin. Vi känner lättare empati med till exempel sällskapsdjur, eftersom vi interagerar med dem och tänker att de förmår känna smärta. Nya forskningsrön talar ändå för att fiskar, precis som andra djur, känner smärta, lidande och njutning. Dessa vattenlevande varelser förtjänar vår uppmärksamhet.
Fiskar känner verkligt välbehag
Fiskarna har inte upphört att utvecklas i havet, även om en del av dem tog sig upp på land för omkring 360 miljoner år sedan. Med utvecklad teknik har man hos fiskar upptäckt egenskaper som man tidigare trodde att enbart fanns hos däggdjur och fåglar. Till exempel har fiskar en långt utvecklad förnimmelseförmåga.
Sinnena är anpassade till ett liv i vatten och mycket säregna, med beaktande för artspecifika skillnader. Med sina sinnen kan fiskarna observera sin omgivning, orientera sig och söka föda, men också kommunicera sinsemellan. Fiskar utbyter exempelvis information om art, kön, ålder, social ställning, avstånd och hotande rovfiskar. Fiskars kognitiva färdigheter har i ljuset av modern vetenskap visat sig mer utvecklade än man tidigare antagit.
Kommunikationsförmågan anses vara ett bevis på djurs medvetande. Fiskar är alltså medvetna om sin omgivning och vill agera i den. De känner varandra som individer och vet med vem de helst tillbringar tid. Fiskar informerar varandra om sin smärta till exempel med alarmferomoner. Många fiskarter lär sig livskunskaper genom att observera andra, bland annat i fråga om jaktbeteende och socialisering. Inlärningsförmåga förutsätter minne. Dessutom har man hos vissa fiskarter, såsom laxfiskar, observerat lekbeteende, vilket utsöndrar njutningshormon.
Fiskar är sociala djur, precis som människor och andra däggdjur. Också deras känselsinne är utvecklat. En del fiskarter är faktiskt väldigt känsliga för beröring. Dykare har utnyttjat detta när de hjälpt hajfiskar. De har lugnat djuren genom att stryka dem med handen, vilket gjort det möjligt att till exempel ta bort en krok ur deras mun.
Trots det kan fiskar än i denna dag behandlas som om de inte förmådde känna smärta eller lida. Professor Outi Vainio, som studerat djurs smärtupplevelse, frågar sig varför människor ifrågasätter att djur skulle ha en känsla som skyddar organismen. Smärtkänslan är nödvändig med tanke på överlevnaden.
Fiskars smärta får inte förringas
En majoritet bland forskarna har dragit slutsatsen att fiskar känner samma typ av smärta som andra djur. Vi får också allt fler vetenskapliga belägg för att fiskar upplever medvetet lidande när känslorna av smärta, skada eller rädsla är intensiva.
I definitionen av medvetande räcker också en primitiv känslomedvetenhet för upplevelsen av känslor och lidande. Fiskar kunde ändå klassificeras som mer utvecklade på grund av sin långa evolution. Hos djur beror inte heller sättet på vilket känslorna uttrycks eller känslornas intensitet på hur komplicerat uppbyggda deras hjärnor är. Även om fiskar har små hjärnor, har de konstaterats ha sådana hjärn- och nervsystemsstrukturer som alstrar medvetenhet, känslotillstånd och avsiktlig handling.
”Vi söker febrilt efter likheter mellan uppbyggnaden av människors och andra arters hjärnor för att kunna erkänna vissa färdigheter hos djur. Samma kognitiva tillstånd är ändå möjligt att uppnå genom olika typer av hjärnfysiologi”, säger Vainio vid invigningen av Animalias kampanj Kalarakas–Kära fisk.
Hos däggdjur uppstår smärtkänslan i hjärnbarken, i neocortex. Forskare har påvisat att avsaknaden av hjärnbark inte hindrar fiskar från att uppleva smärta eller lidande. Fiskar bearbetar smärtkänslan i ändhjärnan, telencephalon, som utgör en motsvarighet till neocortex.
I fiskars framhjärna har man också funnit strukturer som motsvarar det limbiska systemet, som är utmärkande för däggdjur. Dessutom har fiskar ett nervsystem som förmedlar smärta. Runt om i kroppen har de smärtreceptorer, samt även neurofibriller som vi känner från däggdjuren och som behövs för förnimmelsen av smärta.
Även om vetenskapen inte ännu har metoder för att jämföra intensiteten i den smärta som djur och människor upplever, berättigar detta oss inte att förringa fiskars smärta. Vi måste komma ihåg att också människors medvetande till många delar är outforskat. Vi vet exempelvis hur människohjärnan bearbetar smärta, men smärtupplevelsen är ändå alltid individuell.
När smärtan och lidandet saknar ord
Under smärtupplevelsen liknar fiskhjärnors reaktioner däggdjurens. Smärtan kan också bedömas genom att man observerar fiskarnas beteende. Med hjälp av beteendetest har forskare kunnat fastställa symtom som vittnar om försämrat välbefinnande och smärta hos fiskar. Till dessa hör till exempel att fisken snabbt öppnar gällocken, det vill säga att den ”flämtar”, och aptitlöshet.
Exempelvis observerade forskarna Victoria Braithwaite, Mike Gentle och Lynne Sneddon förändringar i öringars beteende när de sprayade ättiksyra och bigift i fiskarnas nosar. Testfiskarnas beteende vittnade om att de känner smärta. De började ”flämta”. Många av fiskarna gned också den ömma punkten mot bottnen i testbassängen, det vill säga att de försökte lindra smärtan. Testfiskarna tappade dessutom aptiten, som de inte återfick förrän flera timmar senare.
Fiskarnas beteende i situationer som orsakar smärta är alltså liknande det som förekommer hos människor och andra däggdjur. Deras andning blir snabbare och de tappar aptiten. Dessutom har man observerat att fiskarna, om smärtan fortsätter, börjar gunga fram och tillbaka precis som däggdjur gör. Rörelsen får organismen att producera en liten mängd endorfiner som lindrar smärtan.
Forskarna kunde också påvisa att smärtan inte enbart handlade om en fysiologisk förändring, såsom den snabbare andningen, utan att den också kunde ändra den kognitiva aktiviteten, uppmärksamheten. När ett djur upplever kraftig smärta fokuserar det på sin egen smärta och tappar intresset för nya saker och miljön.
För att bevisa detta lade Braithwaite, Gentle och Sneddon ett färgstarkt legotorn i öringarnas akvarium. I enlighet med sin natur undvek fiskarna aktivt tornet. När ättika sprutats upp i deras nosar, var de inte längre uppmärksamma på tornet utan simmade i regel nära det. Uppmärksamheten var inriktad på smärtupplevelsen. När fiskarna gavs morfin, började de igen uppmärksamma det märkliga föremålet och undvek det aktivt.
Det smärtstillande medlet som fiskarna gavs hjälpte mot smärtan, precis som hos däggdjur. Enligt biologen Helena Telkänranta drar man i smärtundersökningar av djur slutsatsen att smärtan för djuret mycket sannolikt varit verklig, och inte bara en robotliknande reflex, om smärtstillande mediciner får djuret att upphöra med smärtbeteendet.
Beteendetesten på fiskar berättar också att fiskar upplever rädsla och stress. De har konstaterats lära sig att undvika situationer och platser där de utsätts för smärta, särskilt om upplevelsen upprepar sig ofta. Varför säger man då att fiskar nappar på kroken på nytt, även om de tidigare tagits loss från den? Hunger antas vara ett viktigt motiv. Å andra sidan har forskare lagt märke till att karpar och gäddor som tidigare fastnat på krokar och släppts fria, har undvikit beten i upp till tre år.
För ett bättre liv för fiskar
Mycket vetenskaplig forskning har gjorts i olika länder om fiskars smärtupplevelse. Idén om att fiskar inte känner smärta har föråldrats. Till exempel Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet EFSA understöder uppfattningen om smärta hos fiskar.
Forskare har iakttagit fiskars smärta genom att undersöka hur deras hjärnor och nervsystem är uppbyggda och hur fiskarna beter sig. Det är viktigt att forskningsdata ackumuleras så att vi äntligen kan ändra också djupt rotade tänkesätt och acceptera att även fiskar har medvetande.
Även om forskningen om djurs medvetande fortfarande är i sin linda, har internationellt betydande hjärnforskare undertecknat ett dokument som slår fast att avsaknaden av hjärnbark inte hindrar djur från att vara medvetna om sin existens. Genom att omforma kunskap och tankemodeller har vi också förmått godta fåglars medvetande och färdigheter, även om de troligtvis saknar eller enbart har en mycket tunn hjärnbark.
Vi behöver mer information också om individuella fiskars förnimmelser och om hur vi kan öka deras välbefinnande, eftersom vi vet att till exempel den snabbt växande produktionsformen fiskuppfödning innebär avsevärda problem för fiskars välbefinnande. Också inom yrkesfisket och fritidsfisket bör man fäste större uppmärksamhet vid hur fiskarna bemöts och behandlas.
Kanske skyggar man för undersökningar av fiskars välbefinnande därför att mer vetskap ibland bara ökar kvalen. De sätt på vilka vi i dagsläget behandlar fiskar måste förändras betydligt. Fiskar måste bemötas som individer med en rätt till arttypiskt beteende och ett liv utan smärta och stress. Precis som andra djur vill en fisk inte dö. Den gör medvetet motstånd och försöker fly obehagliga situationer. Fiskar vill att smärtan ska upphöra och är rädda för den.
Vid invigningen av kampanjen Kalarakas–Kära fisk konstaterar Aaltola att svaret på frågan hur fiskar ska behandlas i slutändan är enkelt:
”Om fiskar verkligen har medvetande och förmågan att uppleva verkligheten som något visst, har vi en moralisk skyldighet att agera så att vi bidrar till deras positiva upplevelser och undviker att åsamka dem skada, lidande och smärta.”
Översättning: Be Nordling.
Bilder: StockSnap.
Källor (länkar öppnas i en ny flik)
Animalias filmmaterial: Kalarakas-kampanjan avajaiset (på finska).
Eläinten hyvinvointikeskus: Kalan kipu on todellista (på finska).
Eläinten hyvinvointikeskus: Kaloillakin on tuntemuksensa (på finska).
Kaunisto, Noora: Eläinmieli luonnontieteellisestä näkökulmasta (på finska).
Luonnonvarakeskus: Pitäisikö pyydystä ja päästä -kalastus kieltää uudessa eläinsuojelulaissa (på finska)?
Tiede-lehti: Kalaankin koskee (på finska).
Tiede-lehti: Mistä tietää, että eläimeen sattuu (på finska)?
Tiede-lehti: Emme ole yksin (på finska).
The University of Sydney: Fisheries and Fish Welfare: an Uncanny Silence (på engelska).
Telkänranta, Helena. 2015. Millaista on olla eläin? Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Aaltola, Elisa. 2013. Johdatus eläinfilosofiaan. Gaudeamus.
Balcombe, Jonathan. 2016. What a Fish Knows. The Inner Lives of Our Underwater Cousins. Oneworld Publications.
